Logga in

Till toppen av sidan

Lovisa föreläser om livet med CP-skada

Frösunda Omsorgs kund Lovisa Fransson har mött många fördomar, blivit behandlad som ett litet barn och ignorerats vid läkarbesök. Nu vill hon öka kunskapen i samhället och slå hål på fördomarna om CP-skador.

För Lovisa Fransson började livet dramatiskt. När navelsträngen kom ut före Lovisa blev läget kritiskt, hon fick syrebrist och läkarna tvingades göra ett akut kejsarsnitt.

– Jag var så nära döden man kan komma. Men läkarna lyckades rädda mig och la mig i respirator. Mamma sa ”är Lovisas hjärna död, vill jag inte att ni upprätthåller hennes liv”. Det skulle inte ge mig något värdigt liv i sådana fall, berättar Lovisa Fransson.

Ett par dagar senare genomfördes en hjärnröntgen, vilken inte visade något avvikande. Samma svar kom tre månader senare, men Lovisas föräldrar misstänkte att något inte stod rätt till.

– Jag var vinglig med huvudet. Jag kunde sitta upp själv men ramlade plötsligt hjälplöst bakåt. När jag var runt ett år gjordes en ny röntgen, då visade det sig att jag hade en CP-skada.

”Det finns så många fördomar”

Lovisas dramatiska födelse inleder idag hennes föreläsning ”Att leva med CP-skada”. Under föreläsningen delar hon med sig av egna erfarenheter och inte minst om de fördomar hon möter i vardagen.

– Det finns många fördomar i samhället, och det är lite därför jag föreläser. Jag vill förmedla att vi kan prata och att vi kan förstå, för skulle vi inte det så tar assistenterna över. Men många börjar prata med assistenten, jag tycker att man ska vända på det. Tyvärr är det även så i vården, även där har jag stött på att de inte pratar med mig även om jag börjar prata. Det som skrämmer mig så otroligt mycket är att läkare har så många fördomar, de som ska ge underlag för Försäkringskassans beslut.

”Oj, har du körkort”

Lovisa berättar om ett läkarbesök som inträffade för ett par år sedan när hon skulle förnya sitt intyg om sin CP-skada. Under besöket var hennes mamma med som praktiskt stöd för att bland annat hjälpa henne av med jackan. Men trots att hon sedan satte sig i ena hörnet för att låta Lovisa tala för sig själv, riktade sig läkaren endast till hennes mamma.

– Mamma sa att jag kunde prata själv, men han kunde inte ta till sig det utan fortsatte att titta på henne. Jag orkade inte riktigt bry mig, utan ville bara att han skulle göra klart allt.

En stund efter besöket ringer läkaren och berättar att Lovisa måste komma tillbaka eftersom han missade att be om hennes legitimation. Lovisa åker tillbaka och räcker över sitt körkort.

– Han tittar tyst på körkortet innan han säger ”oj, har du körkort. Då är det inget fel på ditt intellekt”.

Från hemtjänst till assistans

Även om Lovisa fortfarande möter fördomar och ibland blir bemött som om hon vore ett litet barn, är det inte lika vanligt nu som det var för tio år sedan.

Idag är hon 26 år, bor i Växjö och har assistans 8-9 timmar om dagen via Frösunda Omsorg. Men assistanstimmarna har hon fått jobbat för. När hon flyttade till Växjö för fem år sedan ville kommunen ge henne hemtjänst.

– En som jobbat med mig tidigare i Kristianstad hade börjat på Frösunda, så han hjälpte mig in på Frösunda. Jag är jätteglad, från att nästan ha fått hemtjänst till att idag få de timmar jag behöver är en seger. Jag var nära att ge upp innan jag träffade min jurist, säger Lovisa.

Tack vare assistansen kan Lovisa bo själv i sin lägenhet och utföra alla vardagssysslorna. Men även om hon är glad och tacksam över sina assistanstimmar, är det också påfrestande att ha en människa så nära inpå sig.

– Jag är jätteglad i mina assistenter och tycker om dem. Men att vara beroende av en människa och behöva ha en människa hos sig, så nära, det kan vara väldigt frustrerande och jobbigt. Jag har väldigt svårt att koppla av och gå in i mig själv när jag har assistenter hos mig. Det är något jag jobbar med, att sänka kraven på mig själv. Jag behöver inte alltid sitta och vara trevlig, vara pigg och glad. Vill jag sitta och lyssna på musik i mina hörlurar en dag så är det okej.

”Brinner verkligen för detta”

Att Lovisa idag vågar stå på scenen inför en publik och föreläsa var inget som tidigare var självklart, men idag hoppas hon på att få föreläsa ännu mer.

– Jag hade aldrig kommit så här långt utan mina föräldrar, de har stöttat och pushat mig till det ingen trodde var möjligt. När en tidigare verksamhetschef frågade vad jag ville göra i framtiden sa jag att det vore kul att föreläsa. Jag fick då hjälp av en kundinformatör med upplägget, idag gör jag mycket själv med hjälp av min verksamhetschef. Förut tänkte jag att jag skulle starta eget, men det är svårt med fakturering och sådana saker. Istället fick jag möjlighet att bli anställd på Frösunda, så nu kan jag fokusera på det jag är bra på, det är skönt! Jag brinner verkligen för detta och jag vill föreläsa mycket mer.