Logga in

Till toppen av sidan

Vi Anhöriga

Nästa gång du hör någon förvånat utbrista ”Va! Har jag sagt det? Har jag gjort det?” så behöver du inte genast misstänka att personen i fråga har en begynnande demenssjukdom, eller försöker slingar sig undan något. Det kan vara så att det inte finns något minne av händelsen eller vad som sagts hos den här personen.

För att vi ska minnas något krävs två steg. Ett att vi uppmärksammar något och två att vi sedan lagrar det. Finns informationen inte lagrad så finns inget att plocka fram heller. Logiskt eller hur?

Ett vardagsexempel på detta är att vi inte kan komma ihåg exakt vad vi åt till frukost förra veckan. Jag själv vet att jag åt frukost förra veckan men har ingen aning vad jag åt. Den informationen lagrades inte i mitt minneslager. Det är orsaken till att jag inte heller kan plocka fram den. Ett annat exempel är om jag blir uppmanad att räkna ut ett tal i huvudet t.ex. 455 /13 Jag uppmärksammar informationen, arbetar med den, sedan avger jag ett svar. Sannolikheten för att jag nästa dag minns vad svaret var är ytterst liten. Jag lagrade inte den informationen

 In genom ena örat och ut genom det andra, som det heter. Sanningen är att det mesta vi säger och gör under dagen inte blir till minnen. Det vore väldigt opraktiskt och de få individer som lagrar allt har det rätt besvärligt.

En annan variant är att endast vissa delar av informationen lagras. T.ex. när vi noterar platsen och datum vi ska träffa en bekant på, men tiden för mötet lagras inte. Så då messar vi - när var det vi skulle träffats igen?

När ett minne väl har lagrats visar forskning att det blir mer beständigt mot glömska ju fler gånger vi plockar fram det. Men samtidigt förändras minnesbilden eftersom vi för varje gång drar ifrån och lägger till detaljer. Så starkare minnen men föränderliga.

Minnet är fascinerande och komplext och vet vi i stora drag hur det fungerar så kan det leda till att vi blir lite mer förstående både mot oss själv och vår omgivning.

Skribent
Beata Terzis