Logga in

Till toppen av sidan

"För mig är mina kunder lite som min familj"

Rania Abid El-Nabi kom till Sverige 2003 från Palestina. Med sig i bagaget hade hon sin man och en liten treårig son, men inte mycket mer. Familjen hade valt att lämna det krigsdrabbade Palestina för att försöka skapa sig ett bättre liv i Sverige.

- Jag hade läst mycket om Sverige, och kände att där verkar det vara bra; tryggt och säkert för min son att växa upp, säger Rania. Men visst var det svårt att lämna familjen och alla vänner.

Idag arbetar Rania som undersköterska på Jonasgården i Bjärred.

- Oh, jag trivs så fantastiskt bra, säger Rania och ler med hela ansiktet. Alla kunderna, jag bara älskar att få arbeta med dem. Jag ser det inte ens som ett arbete, utan mer som att jag får hjälpa min familj.

Men du har inte alltid arbetat inom omsorgen, eller hur?

- Nej, det har jag inte. Jag har en helt annan bakgrund egentligen. I Palestina drev jag en restaurang, tillsammans med min man. Jag älskar att laga mat, säger hon glatt. Laga mat, och att handla mat! Jag är väl lite konstig på det sättet, för jag måste gå och handla nästan varje dag. Jag lagar mycket mat och kan inte stå ut med att det skulle saknas någon ingrediens eller att inte ha bra råvaror.

Så, vad blir det för mat hemma då?

- Vet du, jag älskar svensk mat, och äter nog det mesta, men jag är nog lite extra förtjust i fisk. Så då blir det mycket svensk mat, särskilt då fiskrätter förstås, säger hon. Och mina pojkar – jag har tre söner idag – de är ju uppvuxna på lika mycket svenska rätter som arabisk mat så hemma, ja det blir vad vi känner för. Ibland arabiskt, ibland svenskt och när jag någon gång går ut så äter jag gärna thaimat. Vi har en fantastisk thairestaurang nära där jag bor och jag bara älskar deras mat, säger Rania,

Du har väl inte bott i Skåne hela tiden i Sverige?

- Nej, när vi först kom till Sverige, så bodde vi i Norrköping ett drygt år, men sedan flyttade vi till Landskrona där min bror bodde. Det var lite svårt i början, med skånskan, säger Rania leende. Min svenska var inte så bra och att då försöka lära sig skånska dessutom, ja det var tufft. Men det gick, i alla fall ganska bra. I dag förstår jag det mesta, och om mina kunder ser att jag inte förstår riktigt så blir de så ivriga och då vill alla hjälpa mig. Det är jättemysigt, skrattar hon.

Hur kom du in på att arbeta med äldrevård då?

- Jag har en kusin i Palestina, som arbetade inom äldrevården, och en gång, när vi fortfarande bodde kvar, hälsade jag på henne på jobbet. Jag kände då att det var något jag skulle tycka om att arbeta med.  Jag bara älskar att jobba med människor, säger Rania med eftertryck.

Jag har förstått att vägen till Jonasgården och Frösunda dock inte var helt spikrak?

- Nej, det var den inte, även om jag i Sverige har faktiskt har arbetat med människor nästan hela tiden, säger Rania. Efter det att jag var klar undersköterska arbetade jag bland annat som fritidsledare och som kontaktperson för ensamkommande flyktingbarn, men hela tiden kände jag att jag ville arbeta med äldre. Så fick jag chansen att börja som timvikarie här, och nu ska jag få ett vikariat. Jag hoppas förstås på en fast tjänst, det vore så roligt!

Du är väldigt uppskattad av både kunder och arbetskamrater, såväl för ditt engagemang som för ditt fina handlag med kunderna. Vad är det du gör?

- Det var roligt att höra, men det är väl självklart, att man ska arbeta med hjärtat? säger Rania, nästan lite förvånad. För mig är mina kunder lite som min familj. Jag tänker på dem när jag är hemma, och jag blir så glad när jag ser att de har det bra. Jag gör inget särskilt mer än att jag försöker se alla. Alla behöver ju uppmärksamhet och värme och det försöker jag ge dem. Sedan trivs jag så jättebra här på Jonasgården. Jag har fantastiska arbetskamrater, en jättebra chef och många väldigt fina människor jag får hjälpa i vardagen.

Så du har hittat hem, så att säga?

- Ja, verkligen, på många sätt! Både i jobbet och i mitt liv. Jag är från Palestina, jag kommer alltid att ha mina rötter där, men nu är jag svensk och mina barn är svenska. Det jag kanske saknar mest från Palestina, det är naturen och min pappas fruktträd. Vi hade många olika fruktträd och för mig var det en självklar njutning när jag var barn att gå ut i trädgården och plocka färska aprikoser. Det saknar jag, det och min familj.

Jag har en stor familj kvar i Palestina. Mamma, pappa, fyra bröder och två systrar och till det förstås många vänner. Visst saknar jag dem, men vi pratar ofta i telefon eller via nätet och nu i sommar har jag tänkt åka och hälsa på dem. Det ska bli väldigt roligt, men flytta tillbaka – nej det vill jag inte, säger Rania med eftertryck. Nu är Sverige mitt hem!

Text: Anders Annerfalk